När tiden går fort
Då har det gått 4 veckor sen man satte sin fot på engelsk mark för första gången, för att för första gången i sitt liv åka utan någon "säkerhet" som från familj eller vänner. Det kändes läskigt, man kände lite ångest/panik för att man åkte till något okänt, helt själv och känslan av att vara utlämnad.
Det känns helt sjukt att det redan gått 1 månad, var det inte igår som man åkte..? Man har verkligen börjat vänja sig vid livet här på något sett, man har börjat vänja sig vid trafiken, att åka buss, att prata engelska, nästan allt. Ändå måste man nypa sig i armen ibland, för att verkligen fatta att man är här, i Brighton!
Det är lite lustigt att gå igenom ordförråd och sånt. Alla dessa adjektiv, verb, substantiv, om ordet är regelbundet eller oregelbundet och allt vad det nu heter. Det har man inte ens gjort i svenskan sen man gick i 6:an, så på nästan 10 år har man inte tränat på detta - och nu; boom! Kommer inte ihåg ett skit av detta sen jag lämna mellanstadiet om jag ska vara helt ärlig, så det är nog rätt nyttigt att gå igenom det igen - även om det är på engelska. Lite extra utmaning kan man väl säga ;)
Så hur firar jag detta, med att ha klarat mig i 1 månad?
Joo, jag firar 1 månad i Brighton med en förkylning, glass och att glo på för mycket tv, det får jag lova att göra när värdfamiljen är borta 1 natt och låter mig ha lite smått ansvar för huset. Väldigt positivt att dem överlämnar mig till viss utrustning som jag aldrig använt tidigare, som gasspisen dem har i köket exempelvis. Man kan säga så här att, glömmer man stänga av gasen på spisen och låter de stå på ett tag och sen får för sig att tända ljus eller något; då finns chansen att man råkar spränga huset eller något i den stilen... Jaa, ni vet så som det brukar hända i filmer typ. Men det är väl tur att jag inte orkar ställa mig bakom spisen idag då, så att såna tråkiga olycker inte händer ;)
Nu får det va, nu börjat huvudet knasa sig med allt snor, och ögonen börjar gå i kors - tack och hej för denna gång!