Min egna bubbla
Jag vet inte vart jag ska börja, eller hur jag ska börja. Det finns så mycket att säga, men inte ett ord kan liksom yttra sig ändå. Alla har vi nog sett bilder på internet, när någon frågar hur en person mår - men personen svara; "I'm fine" fast man ser på bilden att personen har ett slags moln över huvudet med tankar... Känslor...
Det kan stå för vad som helst, det kan stå för vad man själv vill att det ska stå för. För mig så representerar det allt som jag någonsin varit, kanske fortfarande är. En som hellre tänker sig bort, en som hellre lägger sin tid på att drömmer sig bort än att faktiskt stå med båda fötterna på jorden.
Det har hjälpt mig många gånger, att drömma mig bort än att möta verkligheten. Hela min tonårstid bestod utav att drömma mig bort, att skapa min egna verklighet utifrån drömmar då min verkliga verklighet inte var något jag ville tillbaka till. I mina drömmar var jag fri, jag var lycklig, men framförallt så mådde jag aldrig dåligt, inte så dåligt som i verkligheten.
Att låsa in sig på sitt rum, att knappt gå utanför huset om inte plikten kalla (då var det skolan, skolplikt you know) - min egna bubbla av mina tankar och idéer som fanns inne i det sovrummet. Vissa tankar var riktigt mörka, jag blir nästan mörkrädd av att tänka på det idag.
Jag kan inte påstå att jag vill tillbaka, så mycket som jag inte ens vill veta av, sånt jag helst vill glömma föralltid. Typ som Dumbledore, när han lägger minnen han inte vill komma ihåg i den där dopfunten som är fylld med minnen. Har fått slita, gråta, to go totally bonkers för att ens komma till den punkt som jag står på idag. Men allt har pågått i mitt huvud. Har aldrig viljat få hjälp, har aldrig viljat prata om det.
Jag har gått hos psykologer lite till och från, senast var i våras. Men det är som att när man har gått färdigt hos dem, gör som dem säger och ger det försök efter försök så är det som att det alltid faller platt ju längre tiden går efter sista besöket. Och jag tror att jag börjar infinna mig i att det är såhär jag kommer ha det i resten av mitt liv. Jag och min bubbla av drömmar för att klara av vardagen, att alltid känna som jag gör, då dessa känslor har varit en del av mig längre än vad någon kanske vågat tro, eller vill tro.